Grön banan – Vallentuna gymnasiums kulturblogg

Av Einar Spetz

Betydande och positiva resultat. Så sammanfattar Kinas utrikesminister Yang Jiechi FN:s klimatmöte i Köpenhamn i veckorna före jul 2009. Hans uppfattning verkar delas av ytterst få. Kina är det land i världen som ger upphov till mest utsläpp av växthusgaser. Kritiken mot Köpenhamnmötet är rena spärrelden. I Kongens by har man inte upplevt något liknande sedan Engelska flottans bombardemang år 1807. 

Syftet var att besluta om mål och åtgärder som kan begränsa människans klimatpåverkan. Det är lite ovisst vad mötet uppnådde: möjligen finns det en global uppslutning kring tvågradersmålet. Men utan förpliktelser och internationell inspektion är det frågan om överenskommelsen är värd pappret den är skriven på.

Framtidsfrågor av yttersta betydelse, men förväntningarna inför mötet hade skruvats ner rejält. När floppar ett klimatmöte? Hvergang, ansåg nyhetsveckotidningen Fokus. Nopenhagen – toppmöte med massiva polisingripanden, men inte så klimatsmart.

Förjulstider – en tid för mirakel

Likafullt: inget mindre än framtiden stod på spel. Och klimatfrågans rang i sig tände nog ett hopp hos många om att den här gången skulle det ordna sig. Att gamla strider skulle biläggas, nationell egoism skjutas åt sidan. En förhoppning om enighet! Stämningen var ödesmättad, och till dess förtätning bidrog Svenska kyrkan ytterligare genom att samtidig klämta i 500 kyrkklockor kl. 15.00 på Luciadagen. Det signalerande allvar, ofärd. Det var som att en bön uttalades om ett miljömirakel i FN:s regi.

Klarsyn

”Vi bör se Förenta Nationerna för vad det är – ett visserligen ofullkomligt men oumbärligt verktyg för nationerna i arbetet på en fredlig utveckling mot en rättvisare och tryggare världsordning.” Dag Hammarskjöld skrev dessa ord av klarsyn, svensk ämbetsman och FN:s generalsekreterare från 1953 fram till sin död den 18 september 1961.  Dag Hammarskjöld – hade han kunnat ro i land ett banbrytande klimatavtal?

Till Amerika för att se och lära

Emilie Ingelsson, tredjeårselev på Naturprogrammet på Vallentuna gymnasium vann en resa till FN i New York genom en uppsatstävling. Väl framme väntade ett späckat program med rundresa i USA och Kanada.  Odd Fellows har ordnat allt.  Svenska, danska, isländska, amerikanska och kanadensiska deltagare -150 totalt - reste runt i chartrade bussar. 3000 kilometer tillryggalades. Ena dagen hängde man på Rockefeller Center, den andra i parlamentet i Ottawa. På tredje dagen insöp man det amerikanska inbördeskrigets stämningar på plats i Gettysburg. 

- Vi var otroligt aktiva hela tiden: såg, reste, skrev, hörde, gjorde saker. Språket var engelska, och man lärde sig massor av nya ord. Man fick många nya vänner. Vi håller kontakt via Facebook.

Det blev bara en softardag med avkoppling vid simbassängen. Under resan fick man göra uppgifter. Emilie skrev och framförde ett tal om den globala bristen på vatten. Tidspressen tvingade henne att plugga in talet medan hon stod i kö in till FN-högkvarteret i New York.

Vad fick hon för intryck av FN? -Tja, det är mycket byråkrati och papper som ska hanteras. -Men jag vet inte om man kan komma från det. Grundidén med en global organisation som FN för gränsöverskridande problem är bra. Innan resan hade hon ingen klar bild av världsorganisationen.

 -Det var snarare så att jag fick ett intryck genom den här resan. Det är viktigt med vidgade vyer. Jag som svensk har en tendens att tro att jag, jag kan mycket, jag är open minded. På resa får man sig en tankeställare. Jag tror det är nyttigt.

Hon kan tänka sig att jobba i internationella sammanhang i framtiden, men inte nödvändigtvis inom FN. Man kan göra en skillnad ändå,  till exempel som läkare i ett annat land. Det bästa med resan var att den ökade mitt intresse för samhällsfrågor, säger Emilie. -Det hade knappt existerat för mig innan. Man lär sig massor eftersom saker är påtagliga när man reser på ett annat sätt än i skolan. 

Kapabel

Extremt kapabel, outtröttlig, självförglömmande: sådan är den nedärvda bilden av generalsekreterare Dag Hammarskjöld. 

Hjälte efter sin död, tilldelad Nobels fredspris postumt. Hur blev han den han blev?

På ett ställe skrev han:

”Från generationer av krigare och ämbetsmän på min fars sida ärvde jag tron att ingen tillvaro är mer tillfredsställande än den som ägnades åt osjälvisk tjänst åt sitt land – eller åt mänskligheten.”

Det kanske gjorde ont ibland, man kunde stånka och klaga – det gjorde varken till eller från för honom; vägen var ändå utstakad. Plikten kallade, gav livet en mening. Hammarskjöld gnuggade på, avskydde att tid gick till spillo:           

”Men hur svider ej minnet av var stund jag svindlade bort.” skrev Hammarskjöld. Vilket är helt obegripligt för den som granskar hans CV: filosofie doktor, utredare, sekreterare i Riksbanken, Finansdepartementet, delegat vid Pariskonferensen 1947, UD, Konjunkturinsttutet, regeringen, konsultativt statsråd, ledamot av Svenska Akademien, Förenta Nationernas generalsekreterare. De bortslösade ögonblicken kan inte ha varit många. Hammarskjöld grämde sig likafullt.

Han efterlämnade en bunt papper på vilka han hade nedtecknat poetiska texter. De gavs ut som bok 1963 med titeln Vägmärken. Boken är en klassiker.  Vägmärken kommer alltjämt i nya utgåvor, senast 2008 - som billig pocket. Texterna blottar andra sidor hos Hammarskjöld:  mannen var även en sökare, religiös, mystiker. Han har själv omtalat Vägmärken som en vitbok där han överlägger med Gud och sig själv.  I en anteckning daterad 6 juli 1961 heter det: 

Bilderna på Obama och Hammarskjöld är tillgängliga med fri licens genom Wikimedia Commons.